Rundresa i Mongoliet

Vi (Roland, Carin, Anders och jag) reste från en av världens största internationella flygplatser, insvept i dimma och smog, och landade i strålande solsken på en av världens minsta, internationella flygplatser med frigående hästar, kor och får betande bredvid landningsbanan.  

Det är svårt att hitta ord för att beskriva vår fantastiska rundresa i Mongoliet. Kanske beror det på vidderna, himlen, tystnaden, vinden, syrsorna och gräshopporna, ”de mongoliska stäppmurmeldjuren”, vänligheten, ödsligheten, närheten till fåren, getterna, hästarna, korna, kamelerna och jakarna (det finns mer än 40 miljoner ”tamdjur” här!), nomadernas livsvillkor, vår vänliga och genuina chaufför och guide? På de tuffa omständigheterna med många gånger nästan väglöst landskap, de sönderregnade spåren (det har regnat mycket även i Mongoliet denna sommar), bilarna som fastnade, punkteringarna och de stora avstånden? De levande traditionerna, buddismen, schamanismen, kärleken till och respekten för naturen, hästfiolerna, strupsjungandet, de traditionella kläderna blandat med de moderna, pilbågsskyttet, den jästa hästmjölken, allt fårkött som vi ätit? Alla skratten i bilen och sångerna vi sjöng, alla små kisspauser, damerna till höger och herrarna till vänster :)? Varje dag nya intryck och upplevelser – hur fångar man dem i några få ord?

Mongoliet är ett stort land med liten befolkning, här bor 2,7 miljoner människor varav drygt en miljon bor i huvudstaden Ulaanbaatar. Det är världens till ytan största land med den minsta befolkningen! 1,8 personer per km2. Landet ligger högt med en medelhöjd på 1 580 m över havet. Mer än 30 % av befolkningen lever fortfarande under fattigdomsgränsen.

Mongoliet är sedan 1990 en självständig, demokratisk stat, men har en lång och bitvis smärtsam historia. Man är mycket stolt över sin tidigare historia framför allt sedan 1100-talet då Chinggis Khaan enade landet och la grunden till det stora mongoliska imperiet. Framgångarna berodde på stora krigskunskaper, god strategi och duktiga och tåliga soldater (och familjer!) vana vid mycket hårda villkor. Detta ledde till att man besegrade andra ofta större arméer och erövrade stora landområden. Mongolerna lyfter också med stolthet fram att i detta enorma rike rådde religionsfrihet, fri handel och ett stort kulturellt och vetenskapligt utbyte mellan olika folk. 

Med våra ögon såg vi ett storslaget land och ett vänligt och stolt folk som i hög grad fortfarande lever som nomader, men som är på väg in i en annan livsstil. Ulaanbaatar är en stad under uppbyggnad, men tillsynes utan stadsplanering. Gatorna i staden är asfalterade, men ofta trasiga.  Vägen från den internationella flygplatsen in till centrala Ulaanbaatar var som en asfalterad, med hålor perforerad, byväg! En ny väg var under uppbyggnad, men farten på bygget verkade inte så hög. Kanske beroende på brist på pengar? Första och sista natten bodde vi på hotell, de övriga nätterna i olika nomadtält, sk ger eller jurta på svenska – också kallade White pearl of the steppe.

De små byarna och samhällena som vi passerade under vår resa såg ofta ut som en hop ditslängda hus. Allt är lite huller om buller - nytt och gammalt, trasigt och helt, snett och vint, tält bredvid tegelhus, får bredvid motorcyklar, jeans bredvid herdemantlar, högklackade skor vandrande på leriga och sönderkörda vägar . . . 

Vi är mycket glada för att vi gjort denna resa och känner en stor värme och gemenskap med detta storslagna land och stolta och vänliga folk! Jag har tittat igenom hundratals bilder som vi tagit och valt ut några för att dela med er här och precis som i Mongoliet kommer de lite huller om buller.