Åter i Sverige

Kära bloggläsare!

Jag är nu i Sverige på ett månadslångt besök hos nära och kära. Det är SÅ härligt!

Uppskattar mycket här hemma på ett nytt sätt. Vädret, luften, hösten, lugnet, att förstå språket, att bli vänligt bemött, utbudet i affärerna, nyheterna på radio och TV och mest av allt alla vänner och bekanta.

Roland jobbar på, men även han åker till Sverige på lördag. Han ska arbeta i Skövde en vecka och sedan resa runt i Europa ett par veckor tillsamans med några kinesiksa arbetskamrater. Så just nu lever vi långt i från varandra. Louise är kvar i Beijing och kämpar med sin kurs i kinesiska. Hon återvänder till Sverige den 10 december.

Den 29 november är jag tillbaka i Beijing och återkommer då med fler berättelser om livet i Kina.

Allt gott till alla! :)

Ps. Jag har nog tur som är hemma just nu. I Beijing pågår den stora partikongressen och Kina byter politisk ledning denna vecka. Staden är mer bevakad och kontrollerad än vanligt, vissa delar och gator är avstängda och Internet fungerar sämre än någonsin. Så fungerar det i en diktatur.

Roland har sänt en vintrig hälsning från ZJK. Han står på taket på motorfabriken som håller på att byggas där.

Höstreflektion

Det är den 24 oktober idag och Roland och jag har bott i Beijing i  6 månader. Det känns både länge och kort - som alltid är upplevelsen av tidens gång relativ. Vi har upplevt så mycket av både glädje, nyfikenhet, motstånd, krångel och möjligheter att det inte går att sammanfatta med några få, enkla ord.
Men vi är fortsatt positiva över vårt beslut att flytta hit för att göra och uppleva något utöver det vanliga. För att få gemensamma upplevelser som sammanlänkar våra liv och för att pröva våra vingar i nya sammanhang. 

Någon sa innan vi flyttade hit att antingen kommer ni att älska eller hata Kina. För vår del hamnar vi nog någonstans mitt emellan. Om man med Kina menar mångmiljonstaden Beijing, där jag mestadels är, och det mycket traditionellt kinesiska Zhangjiakou, där Roland jobbar, så är det förstås bara en mycket liten del av detta jätteland och vi har ännu mycket att utforska, uppleva och förstå. 

Idag gick en promenad genom den vackra parken här bredvid, Chaoyang park, och då tänkte jag att höstarna i Sverige borde vara som här - varma och soliga dagar och lite kyligare nätter. Fast - vem kan få allt? I nästa vecka åker jag till ett novembermörkt Sverige och får då träffa mina nära och kära - vad kan slå det? :)

Även ett köpcentrum kan spegla sig vackert i vattnet en stilla höstdag!

Oktober i Beijing

Nu börjar det bli höst på riktigt här. Idag har vi för första gången heldagsregn (vilket är bra för då blir luften bättre) och dagstemperaturen är bara 13 grader. Nästa vecka ser ut att bli solig med en högsta temperatur på 15-20 grader. Fast varmare i solen förstås. Så än kan jag inte precis klaga . . .

Erica och Markus har varit här i 10 dagar, men idag åkte de vidare till Hong Kong. Under deras vistelse har vi gjort en del gemensamma utflykter, men de har även varit ute på egna äventyr.

Själv har jag kurerat min mage, som äntligen verkar ha återhämtat sig, och en begynnande förkylning. Dvs att jag har tagit det ganska lugnt.

Nu har jag bara drygt en vecka kvar här innan jag åker till Sverige på ett efterlängtat besök hos mina nära och kära. Det ska bli SÅ roligt och skönt. Är nog lite trött på Beijing just nu. Staden är ju så stor och varje sak man ska göra här blir ett ganska krävande projekt.

Igår tog vi oss till Drumtower norr om Förbjudna staden och fick då (för Rolands och min del åter) höra den  pampiga trumslagaruppvisningen.

Vi vandrade sedan runt en stund bland de turistanpassade hutongerna och köpte några sjalar och ätpinnar och annat  smått och gott.

Efter hutongerna vandrade vi i solnedgången efter den välkända sjön Houhai  och tog en drink på en av de många barerna innan vi tog bussen till Aioolio, "vår vanliga" italienska restaurang för en sista gemensam middag.

Markus, Erica och Roland (det var ju på tiden att även han kom dit!) gjorde förra söndagen en gemensam utflykt till Himmelska Fridens Torg och till Förbjudna staden. Vid torget finns Maos mausoleum och där hänger fortfarande detta jätteporträtt av Mao. I Kina menar man att det han gjorde var till 70% bra och 30% dåligt och han ska minnas för allt som var bra. Han hyllas och älskas av många.

Gäster, magbekymmer och mera krabbor!

Det är en klar och frisk oktobersöndag idag. Balkongdörren står öppen och in kommer det svala vindar. Skönt! För inomhus är det varmt då AC:n är avstängd eftersom det per definition är höst i Beijing nu!

Efter en veckas magbekymmer (troligen efter all seafood vi åt under vår semester) börjar jag bli bättre, men är ännu inte helt återställd. Ironiskt nog fick vi alldeles nyss en paketleverans till vår dörr från Leigang (brudgummen). Gissa vad som fanns i paketet? Åtta levande krabbor!!! Tack och lov kommer han hit senare idag och tar hand om dem. Själv kan jag knappt titta på dem utan att må illa. :)

Vi har två brorsbarn (i vuxet format) till Roland här på besök, Erika och Markus. Trevligt! De och Roland är just nu på besök i Förbjudna staden. Jag och Louise har redan varit där och är istället hemma och kurerar oss. Jag för min mage och Louise för sin hals, som inte vill sluta krångla.

Markus, Louise och Erika fredagsmyser i väntan på att Roland ska komma hem från ZJK.

Under veckan har jag alltså tagit det mycket lugnt, men i torsdags var jag med på vår bokklubbsträff. Vi träffas en gång i månaden på ett café här vid Park Avenue och byter böcker, tidningar,filmer och tips och idéer om allt mellan himmel och jord. Mycket trevligt! 

Visst uppseende väcker vi när vi glatt och ljudligt sitter och pratar och diskuterar på svenska på uteserveringen. Som ni ser på vår klädsel börjar det bli dags för en kofta eller en tunn jacka här.

Några små filmminnen från Qingdao och bröllopet

Filmerna kommer inte i kronologisk ordning - men här är de efter 20 timmars nerladdning!

Brudparet bärs runt i varsin bärstol. Här ska processionen precis svänga av från huvudgatan ner på en liten bygata, som så småningom kommer att leda fram till Leigangs föräldrahem.

 Vinet ska hällas av brudparet i lagom mängd och takt så att det rinner ner och fyller muggen. Det var många olika ceremonier under hela dagen. I våra ögon ganska osammanhängande. Kanske var det som Leigang sa en blandning av östliga och västliga traditioner. Brudparet själva visste inte mycket i förväg om vad som skulle hända. Tur att de hela dagen leddes av en högljudd  bröllopsarrangör, f ö en fd klasskamrat till Leigang.

Brudparet står framför sina föräldrar. Från och med nu har Leigang och Nina två mammor och två pappor. De tilltalar sina fyra föräldrar med mamma och pappa och verkar mycket snabbt gå in i rollen som son respektive dotter. Detta trots att Leigang knappast känner Ninas föräldrar och tvärtom.

Fest på ölgatan i Qingdao den 30 september. Det är första gången som vi sett glada, uppspelta och sjungande kineser. Vad de firar vet vi inte. Månfesivalen? En födelsedag? Semestern? Något annat? Eller så är de helt enkelt bara glada!

Penglai och ön Chang Dao

På kvällen efter besöket hos Leigangs föräldrar åkte vi till den populära kuststaden Penglai. Nina och hennes föräldrar åkte buss dit, men Roland, Louise och jag fick åka med Leigang i den av honom inhyrda, fina bilen. Carin och Anders återvände denna dag till Beijing, men vi tre hade redan innan bestämt att stanna ett par dagar till i denna region. Och det är inte bara enkelt ska ni veta - enligt kinesisk tradition ska "förnäma" gäster bjudas på allt. Hotell, resor, inträden och mat. Inte lätt att vara svensk här - vi hade ju överlämnat våra presenter, men borde ha förstått att det skulle ha ingått ett pengabelopp motsvarande det vi kostade under dessa dagar. Sådan är traditionen här och det hade vi inte riktigt förstått i förväg. Att be att få betala själv på plats är en skymf mot värdfolket. Roland och Anders har därför nu till uppgift att försöka kompensera Leigang för allt i efterskott.

Penglai är Kinas mest populära besöksmål för kineserna själva och det märktes! Den lilla semester de har har de ju alla samtidigt och de är ju som ni vet många i detta land. Alltså var vi inte ensamma om att besöka denna ort, utan vi var tillsammans med tiotusentals glada, ivriga, nedskräpande  och högt pratande kineser. Vi som hade sett fram emot ett par lugna dagar vid kusten. :) Man lär så länge man lever! Alltså - ska du turista i Kina gör det inte när kineserna själva har ledigt.

Vi hade det bra ändå tillsammans med Leigang, Nina och hennes föräldrar. Vi åt skaldjur och fisk, besökte ön Chang Dao och Asiens största akvarium. För att klara detta gick vi upp klockan sex varje morgon och hann då iväg innan den riktigt stora anstormningen kom. Semester? :)

Vi hade minst tolv olika tallrikar på bordet och på slutet fick jag frågan om vad jag gillade mest. Då beställde de in ännu mer av detta! Ninas föräldrar hade i förväg fått veta att vi gillade vin och därför hade köpt med två flaskor från sin hemstad i nordöstra Kina som vi bjöds på. De smakade . . . men vi drack i alla fall.

Det gick många olika båtar från Penglai till öarna utanför. Vi lyckades ganska snabbt få biljetter till den närmast belägna ön - Chang Dao. Överfärden med den gamla bilfärjan tog ca en halvtimme. Man kunde bara köpa enkel biljett, så när det var dags att åka hem fick vi stå i en jättekö. Ninas mamma smet dock in på något sätt och kom sedan ut igen med 7 biljetter i handen. Hur det gick till vet vi inte. Antagligen köpte hon dem "svart" på något sätt. 

Efter att ha besökt en av de kända platserna på ön bestämde vi oss för att gå till nästa. Jag såg på kartan att det skulle finnas en väg efter vattnet. Den tog vi och för en stund lyckades vi vara helt ensamma. Vanligtvis gör man i Kina så som det är tänkt, dvs följer instruktioner och skyltar. Våra kinesiska vänner blev imponerade!

I Kina badar man inte gärna. Simkunnigheten är mycket låg. Men fötterna doppade vi i Gula Havet, som denna del av Stilla havet heter. Leigang doppade även nästan sin Iphone.

Så här ser det ut när många vill till samma plats.

Stränderna var ganska välbesökta, men som sagt, ingen badar trots att vattnet fortfarande är skönt. Dyningarna som rullar in från det öppna havet är i och för sig kraftfulla, så även en van badare bör ta det mycket försiktigt här.

Nygifta! Med svärmor och svärfar och svenska vänner i släptåg, inte mycket egen tid här inte!

*
Asiens största akvarium, Oceanic polar world, ligger i Penglai - så står det i alla fall. Men i Kina kan man inte lita på att det stämmer. Men stort var det och välskött och fullt av fiskar och andra vattenlevande djur samt av kineser på semester!

Denna elektriska ål får representera allt det vi såg - allt i från ett imponerande regnskogslandskap i flera våningar med massor vattenlevande djur till polarområdet med isbjörnar och mycket annat.

Poserar gör man gärna och ofta i Kina och särskilt alla barn ska vara med på alla bilder. Helst ska de också le och göra V-tecknet.

Sjöjungfrushow bland olika fiskar. Pga av trängseln fick vi stå på sidan av bassängen, men jag tror vi hade väl så bra utsikt därifrån.

Till sist såg vi en säl- och delfinuppvisning. Sälarna var roligast, delfinerna såg vi inte mycket av. Därefter skjutsade Leigang och hans svärfar oss till flygplatsen i Qingdao. En liten resa på drygt 3 timmar! Och så förstås 3 timmar tillbaka till Penglai. Vi försökte få åka buss, men det var otänkbart förstås. Men nästa gång ska vi åka buss, sa dom! :)

Nu är vi åter i Beijing och vilar upp oss efter denna händelserika och intensiva semester!

Xiao Wujiacun - Leigangs hemby

Redan innan bröllopet och innan vi visste om att stora delar av det skulle ske i Leigangs föräldrahem hade vi bett om om att få besöka hans föräldrar i hembyn Xiao Wujiacun. Det fick vi göra dagen efter bröllopet och det är vi glada och tacksamma för. Här finns ett helt annat Kina än det vi får uppleva i Beijjng. En liten by på landet bebodd av mestadels äppel- , jordnöts- och majsodlande bönder. Leigangs föräldrar bor i ett mycket litet och enkelt hus och är till stora delar självförsörjande vad beträffar mat. De har en årsinkomst på ca 10 000 RMB, ungefär lika mycket i svenska kronor. De lider ingen brist på mat, men har inte mycket kontanter att röra sig med. Hur de lyckades ha råd med detta bröllop är en gåta för oss, men troligen har de sparat länge och kanske även lånat pengar.

Föräldrarna (som är jämngamla med Roland och mig) "vårdar" 50 äppelträd och en ca 120x20 meter stor majsåker. De lever på skörden av dessa. De äger inte marken och den kan tas ifrån dem av staten. När båda sönerna blev stora och flyttade från hemtrakten minskades deras markareal. Det har två söner och det har dom betalt dyrt för en gång tiden (enbarnspolitiken styr familjeplaneringen hårt här), flera årslöner, men enligt Leigang är de idag glada för detta. För bönder finns det ingen pension, så därför gäller det att orka arbeta så länge som möjligt. Då både Leigang (han besöker sina föräldrar en gång om året) och hans bror bor långt bort och har fullt upp med sina egna jobb och nästan inga ledigheter, måste föräldrarna klara allt själva. Byborna hjälper varandra till viss del.

Med hjälp av tolkning av Leigang kunde vi stundvis föra ett enkelt samtal med dem och bl a förstod vi att då de var unga och skulle kunna ha utbildat sig pågick det sk stora språnget och efterdyningarna av den tiden i Kina och det var omöjligt för dem att få utbilda sig på någon högre nivå. 

(Det Stora språnget (kinesiska: 大跃进?, pinyin: dàyuèjìn), var ett industriellt och agrart projekt i Kina 1958–1962. Projektet, planerat som Kinas andra femårsplan, initierades av Mao Zedong och Zhou Enlai i tron att det skulle skapa ett stort språng framåt för Kina främst i form av kraftigt ökad stålproduktion samt ökad produktivitet i jordbruket genom införande av statliga kollektivjordbruk, så kallade folkkommuner. Det stora språnget ledde dock till ekonomiskt kaos och till hungersnöd på landsbygden. Det finns inga säkra siffror om omfattningen av svältkatastrofen, men uppskattningarna varierar mellan 15 och 40 miljoner dödsoffer. Källa: Wikipedia)

På gården växer ett persimonträd och på ett av taken finns en relativt ny soluppvärmd vattenberedare, vilket gör att de har varmvatten i det lilla, enkla köket.

En av flera små bygator.

Majs och jordnötter på torkning fanns överallt. Här hänger de, men det vanligaste verkade vara att lägga ut dem efter de asfalterade vägarna där de sedan sopades ihop och lades i säckar.

Så här ser det ut utanför ingången till deras lilla gård.

Husgeten bodde på ett minimalt område bakom trappan upp till taket.

Tolv hönor och två gäss fanns det i den lilla hönsgården i ett hörn av gårdsplanen.

Leigangs pappa tog oss med till deras äppelträd någon kilometer bort. Här fick vi plocka äpplen. Det var lite tidigt och äpplena är ännu inte riktigt mogna. Leigangs mamma hade varit här några dagar tidigare och tagit bort många av de bruna små påsar som äpplena är inklädda i. Leigangs pappa är en tystlåten man som saknar flera tänder och har sorgsna ögon.

Varje äppelkart får en brun påse omkring sig på våren. Detta för att skydda dem mot skadeinsekter och besprutningsvätskorna. De handknyts av föräldrarna själva i början av säsongen och tas bort ca fjorton dagar före plockningen . Detta för att äpplena ska få färg. Nästan varje äpple får därmed ett perfekt och nästan lite konstgjort utseende.

Inne bland äppelträden odlade de en del sötpotatis för eget bruk.

I denna korg la vi äpplena. När vi åkte fick Carin och Anders och vi en kartong var fylld med äpplen.

Alla kineser älskar att posera när de fotograferas. Här är Leigang med "Newtons äpple" på huvudet.

Huvudgatan som delar byn i två delar är bred och asfalterad. Efter vägen finns flera stora, numera tomma, hus. De är lämningar efter Maotiden. Statliga byggnader, bl a ett fd fängelse, som numera inte används. Även Kina centraliseras. Leigang berättade att han brukade spela basketboll när han var liten, men att statstjänstemännens barn inte spelade tillsammans med dem. Det klasslösa samhället?
Denna by är fortfarande ganska välbefolkad av människor i olika åldrar, men det fanns också tomma hus och ungdomarna vill bort. Känns det igen?

Majs på långa och raka led. Jorden är rödbrun och ser bördig ut nästan överallt. Många sår och skördar helt för hand. I Kina odlar man något på varje stor och liten plätt. Överallt. Det behövs nog för att få fram mat till alla i detta jätteland.

Portgången in till Leigangs föräldrahus dagen efter bröllopet.

Som lunch fick vi äta goda rester från gårdagens bröllopsfest. Vi västerlänningar fick sitta inomhus och äta vid ett mycket lågt bord, sittandes på små och låga pallar. Fördelen med detta var att här är det flugfritt.

Kinesiska köttbullar, fisk, tomater, revben, gurksallad . . . . Gott!

Leigangs och Ninas föräldrar åt ute på gården tillsammans med hundratals flugor.
En av gårdagens lokala bröllopsarrangörer var också med.