Xiao Wujiacun - Leigangs hemby

Redan innan bröllopet och innan vi visste om att stora delar av det skulle ske i Leigangs föräldrahem hade vi bett om om att få besöka hans föräldrar i hembyn Xiao Wujiacun. Det fick vi göra dagen efter bröllopet och det är vi glada och tacksamma för. Här finns ett helt annat Kina än det vi får uppleva i Beijjng. En liten by på landet bebodd av mestadels äppel- , jordnöts- och majsodlande bönder. Leigangs föräldrar bor i ett mycket litet och enkelt hus och är till stora delar självförsörjande vad beträffar mat. De har en årsinkomst på ca 10 000 RMB, ungefär lika mycket i svenska kronor. De lider ingen brist på mat, men har inte mycket kontanter att röra sig med. Hur de lyckades ha råd med detta bröllop är en gåta för oss, men troligen har de sparat länge och kanske även lånat pengar.

Föräldrarna (som är jämngamla med Roland och mig) "vårdar" 50 äppelträd och en ca 120x20 meter stor majsåker. De lever på skörden av dessa. De äger inte marken och den kan tas ifrån dem av staten. När båda sönerna blev stora och flyttade från hemtrakten minskades deras markareal. Det har två söner och det har dom betalt dyrt för en gång tiden (enbarnspolitiken styr familjeplaneringen hårt här), flera årslöner, men enligt Leigang är de idag glada för detta. För bönder finns det ingen pension, så därför gäller det att orka arbeta så länge som möjligt. Då både Leigang (han besöker sina föräldrar en gång om året) och hans bror bor långt bort och har fullt upp med sina egna jobb och nästan inga ledigheter, måste föräldrarna klara allt själva. Byborna hjälper varandra till viss del.

Med hjälp av tolkning av Leigang kunde vi stundvis föra ett enkelt samtal med dem och bl a förstod vi att då de var unga och skulle kunna ha utbildat sig pågick det sk stora språnget och efterdyningarna av den tiden i Kina och det var omöjligt för dem att få utbilda sig på någon högre nivå. 

(Det Stora språnget (kinesiska: 大跃进?, pinyin: dàyuèjìn), var ett industriellt och agrart projekt i Kina 1958–1962. Projektet, planerat som Kinas andra femårsplan, initierades av Mao Zedong och Zhou Enlai i tron att det skulle skapa ett stort språng framåt för Kina främst i form av kraftigt ökad stålproduktion samt ökad produktivitet i jordbruket genom införande av statliga kollektivjordbruk, så kallade folkkommuner. Det stora språnget ledde dock till ekonomiskt kaos och till hungersnöd på landsbygden. Det finns inga säkra siffror om omfattningen av svältkatastrofen, men uppskattningarna varierar mellan 15 och 40 miljoner dödsoffer. Källa: Wikipedia)

På gården växer ett persimonträd och på ett av taken finns en relativt ny soluppvärmd vattenberedare, vilket gör att de har varmvatten i det lilla, enkla köket.

En av flera små bygator.

Majs och jordnötter på torkning fanns överallt. Här hänger de, men det vanligaste verkade vara att lägga ut dem efter de asfalterade vägarna där de sedan sopades ihop och lades i säckar.

Så här ser det ut utanför ingången till deras lilla gård.

Husgeten bodde på ett minimalt område bakom trappan upp till taket.

Tolv hönor och två gäss fanns det i den lilla hönsgården i ett hörn av gårdsplanen.

Leigangs pappa tog oss med till deras äppelträd någon kilometer bort. Här fick vi plocka äpplen. Det var lite tidigt och äpplena är ännu inte riktigt mogna. Leigangs mamma hade varit här några dagar tidigare och tagit bort många av de bruna små påsar som äpplena är inklädda i. Leigangs pappa är en tystlåten man som saknar flera tänder och har sorgsna ögon.

Varje äppelkart får en brun påse omkring sig på våren. Detta för att skydda dem mot skadeinsekter och besprutningsvätskorna. De handknyts av föräldrarna själva i början av säsongen och tas bort ca fjorton dagar före plockningen . Detta för att äpplena ska få färg. Nästan varje äpple får därmed ett perfekt och nästan lite konstgjort utseende.

Inne bland äppelträden odlade de en del sötpotatis för eget bruk.

I denna korg la vi äpplena. När vi åkte fick Carin och Anders och vi en kartong var fylld med äpplen.

Alla kineser älskar att posera när de fotograferas. Här är Leigang med "Newtons äpple" på huvudet.

Huvudgatan som delar byn i två delar är bred och asfalterad. Efter vägen finns flera stora, numera tomma, hus. De är lämningar efter Maotiden. Statliga byggnader, bl a ett fd fängelse, som numera inte används. Även Kina centraliseras. Leigang berättade att han brukade spela basketboll när han var liten, men att statstjänstemännens barn inte spelade tillsammans med dem. Det klasslösa samhället?
Denna by är fortfarande ganska välbefolkad av människor i olika åldrar, men det fanns också tomma hus och ungdomarna vill bort. Känns det igen?

Majs på långa och raka led. Jorden är rödbrun och ser bördig ut nästan överallt. Många sår och skördar helt för hand. I Kina odlar man något på varje stor och liten plätt. Överallt. Det behövs nog för att få fram mat till alla i detta jätteland.

Portgången in till Leigangs föräldrahus dagen efter bröllopet.

Som lunch fick vi äta goda rester från gårdagens bröllopsfest. Vi västerlänningar fick sitta inomhus och äta vid ett mycket lågt bord, sittandes på små och låga pallar. Fördelen med detta var att här är det flugfritt.

Kinesiska köttbullar, fisk, tomater, revben, gurksallad . . . . Gott!

Leigangs och Ninas föräldrar åt ute på gården tillsammans med hundratals flugor.
En av gårdagens lokala bröllopsarrangörer var också med.