Vi besöker Zhangjiakou

(Roland kommer snart att börja veckopendla till Zhangjiakou, en stad som ligger ca 17 mil nordväst om B. Hitintills har han arbetat här i Beijing och denna vecka i Shanghai. För att Sara, Louise och Olle skulle få se denna stad innan de åker hem gjorde vi en helgutflykt tillsammans.)

Fredag kväll den 11 maj tog vi oss till Beijings internationella flygplats med hjälp av taxi en bit och sedan av Airport expresståget. Tåget tar bara 20 minuter och därmed går det oftare fortare än att åka bil. Vid flygplatsen väntade Volvos chaufför på oss. Han hade skjutsat några andra till flyget och vi fick därför möjlighet att åka med till Zhangjiakou. De 17 milen tog nästan 2,5 timmar och vi såg inte mycket på uppresan på grund av mörker och regn. Vi kunde inte bo på Baolong hotell så som vi hade bokat, för där skulle viktiga politiker bo under helgen och då är inga andra gäster välkomna. Det gick dock ingen nöd på oss på det hotell vi fick istället. Ungdomarna gick ut en sväng på kvällen, men denna del av staden var både mörk och tyst vid tio-tiden och de kom snart tillbaka.

Hur ska man beskriva denna helg och Zhangjiakou? Svårt att göra det kort. Det är annorlunda där, mer Kina kan man kanske säga, och svårare för oss västerlänningar att göra oss förstådda och få hjälp. Visst vill många hjälpa till, men språkbarriären är hög. Missförstånd uppstår ofta. Kanske var det det som gjorde att den inplanerade ridturen inte skedde på gräsplatån i bergen norr om ZJK, utan på ett sandigt markområde på en sk resort ca 12 mil från staden. 12 mot Beijing! Det blev alltså mycket bilåkande, bl a genom mer eller mindre nersvärtade kolgruveområden. Vi kom fram till slut och efter att Alisa, som är student i ZJK men också arbetar som översättare åt Volvo, hade förhandlat en bra stund blev det en kort båttur till ett närliggande område där vi red i knappt två timmar på några ganska trötta hästar.

Väl tillbaka i ZJK mötte vi en rund, go och ganska ölstinn engelsman i hotellfoajén, som undrade vad i hela världen vi gjorde i ZJK. Själv arbetar han där i veckovisa perioder och träffar sällan några västerlänningar ö h t förutom en kollega. Nåväl, han var glad och trevlig och hjälpte oss till en något mer västerländsk restaurang i en annan del av staden. Han följde alltså med och visade vägen, men åkte sedan tillbaka till hotellet. Aldrig tidigare har vi åkt så många i en mycket liten taxibil! Hoppas han fick lite glädje även av oss eftersom han denna kväll fick ovanligt många att prata med – han kan nämligen inte kinesiska han heller!

ZJK har omkring 700 000 invånare. Staden är utspridd över stort område. Här blandas stora hyreskomplex, nya och gamla och ganska många under uppbyggnad med pampiga myndighetshus, kontor och hutonger; 6-8 filiga gator som på många ställen är mycket ödsliga med myllrande, trånga affärsstråk; trottoarförsäljare med tjusiga affärskomplex; cyklar och mopeder i mängder med bilar och bussar; skräniga högtalare med tomma och tysta ytor; fattiga människor med rika; nationalistiska statyer med modern konst – ja, kanske kan man säga att det visar en ganska bra bild av den situation som råder i Kina just nu. Snabba förändringar, stora förhoppningar, många människor, mycket som ännu är gammalt och slitet, och . . .

På söndagen tittade vi en del på staden. Sara, Olle och jag klippte håret på en salong i centrum och tillsammans betalade vi 50 RMB (ca 50 kr!). Oh, vad de tvättade håret och masserade hårbottnen skönt!

Vi hade gemensamt beslutat att åka hem med tåg på söndag em istället för att invänta Volvochauffören på måndag morgon och lyckades köpa biljetter till ett tåg till B. Vi hade tur att träffa en engelsktalande kvinna (IT-konsult som bl a arbetar åt Volvo!) som vid biljettinköpet tolkade åt oss och därmed kunde vi välja ett tåg där vi fick sittplatser. Vilket vi var mycket tacksamma för under den 4 timmar långa hemresan! Jag tror att nästan lika många resenärer stod som satt. Under tågresan såg vi ett annat Kina också – stora odlingar, vattenkraftverk, berg, små byar med mycket enkla hus, stora trista och slitna bostadsområden, mycket skräp (bl a dessa eländiga plastpåsar överallt!) och så många kineser förstås.  Vi fick trevligt sällskap av Rosanna (IT-konsultens västerländska namn) och av några flickor/unga kvinnor som gärna ville kommunisera på den lilla engelska de kunde. När vi kom till västra stationen i B var taxikön nog 200 m lång. Men det gick undan ganska snabbt och efter en fin tur genom det kvällsupplysta centrala B kom vi så tillbaka till Park Avenue och det kändes SKÖNT!

Sara och Alisa i båten på väg till ridningen

Alisa fick jobba hårt, här förhandlar hon om priset för ridningen. I Kina förhandlar man om nästan allt. Det är ett tufft jobb, men lönar sig oftast.

Min egna cowboy!

 

Oh, vad skönt det var och billigt!

Den pampiga stationsbyggnaden

Rosanna (IT-konsulten) och vi hade sittplatser på tågresan, men inte alla . . .