Tid att tänka

I
När ekorrhjulet äntligen slutar snurra befinner jag mig nästan framme i Mittens rike. Jag har dock inte ännu förstått vart resan kommer att föra mig. Man kan bara ta ett steg i taget på sin vandring och målet är oftast inte klart definierat, trots att jag ibland tror mig känna till det. Inget är eller blir så som jag föreställer mig, det är alltid något annat. Något mer.

II
Det tar tid att växa och mogna, mer tid än vad jag någonsin kunnat tro, men det sker och det är gott. Varje steg, varje börda, varje beslut, varje glädje leder mig vidare. Och snart ska jag flytta till Beijing i Kina! Kroppen börjar bli förberedd, nu gäller det att få själen att hinna med. Mitt inre jag reser alltid långsammare än mitt yttre. Så har det alltid varit och ofta måste jag invänta själen innan jag kan landa helt och fullt i det nya.

III
Vart ska jag? Vad händer sen? Det vet jag inte. Jag är alltid och aldrig framme. Just nu vill min kropp vila och själen behöver tid. Men visst ska jag snart börja packa stora väskor och ta många avsked. Allt detta kan ske på en och samma gång om bara tid finns att då och då titta på snön som smälter och på alla små vårtecken som med glädje visar mig att en ny tid är på väg.

IV
Det är en förmån att hinna tänka utan att ständigt bli avbruten. Hur ofta har jag inte saknat just den möjligheten i mitt liv? Händerna har nästan alltid varit fulla av sysslor och huvudet av planer för en dag i taget. Vad ska jag tänka på, nu när jag har tid? Konstigt att jag frågar mig det denna sömnlösa natt. Nu behöver jag inte skynda, inte prestera snabbt, inte göra upp akuta planer – ovanan gör mig lite förvirrad. Finns det viktiga tankar? Eller är mina tankar bara dagsländor knutna till händernas arbete och fötternas vandrande? Det vet jag inte än, jag har ju inte prövat tidigare. Framtiden ligger oskriven och väntar och i natt oroar sömnlösheten mig inte.

V
Nu hinner och orkar jag med långa samtal. Samtal där jag både kan lyssna och berätta. Under många år har det inte känts möjligt. Mitt arbete har tagit det mesta av min kraft och eftersom det inneburit så många kontakter och engagemang i människor har andra relationer fått stå tillbaka. Ibland har jag inte ens förmått svara i telefon eller skriva långa brev och mail. Nu finns det tid och jag tränar mig i att inte ha bråttom. Det lär ta tid att ändra detta bråttommönster som jag levt med under lång tid. Goda samtal tar tid och måste få bölja fram och tillbaka innan det är dags att avsluta. Det känns gott i själen att få kommunicera på ett äkta och helgjutet sätt.

VI
Jag har redan varit tjänstledig från mitt arbete i flera veckor. Stundvis känner jag mig förundrad över att jag inte saknar det. Inte det minsta. Det känns som en annan värld, en annan tid, som jag redan lagt bakom mig, trots att jag ännu inte färdats särskilt många mil. Jag har arbetat i skolans värld i över 30 år, men nu är jag inte längre en del av den. Det känns befriande och trots att det finns mycket jag skulle kunna skriva om tillståndet i det svenska skolväsendet så gör jag inte det. Ändå måste jag säga att det är med sorg i hjärtat jag tänker på skolan. Vad kommer att komma? Kanske har skolan i den form vi har idag spelat ut sin roll? Andra får ta över, jag vill släppa taget och vandra vidare. Jag njuter av att känna hur stressen och all arbetsrelaterad frustration löses upp och lämnar både kropp och själ.